Fritt internet finns det också, något jag inte lyckats få någon gång på Arlanda än så länge. Kanske är jag helt enkelt inte nog VIP. Hur som helst reser vi lätt till Bangkok, inget incheckad bagage, vilket känns lite rekord eftersom jag t.ex. var den ende som hade med mig stor resväska på seglingen i Kroatien härom året, vilket jag blev lätt hånad för en längre tid. Men men, det finns många passande klyschor att placera efter den meningen...

Patrik ser lite kinkig ut på bilden här, men det var mest för att han inte han sminka sig innan. Själv har jag kört den koreanska stilen en längre tid, d.v.s. försöka sminka mig lite blek. Önskar det sistnämnda stämde, men förhoppningsvis är jag lite mer solbränd på kommande bilder.

Här i Korea finns självklart också bilkultur. Någon enheltig märkestillhörighet är svår att finna, också helt typiska attribut. Det finns allt från hyfsat stora fälgar till tonade rutor och chiptrim. Bilden nedan är tagen utanför lokala "The Coffe Bean and the Tea Leaf", vilket är som en överprissatt version av Starbucks. Bilen har alla typiska delar som bör finnas på en koreansk raggarbil, inklusive chiptrim från den i sammanhanget exotiska tillverkaren BSR. Tilläggas bör att detta är blott en av på en hand räkningsbara Saab (ar?) jag sett i detta land.

För 8 veckor sedan var vi på väg mot Arlanda. Eller rättare sagt så hade vi nog checkat in redan. Sen dess har mycket hänt. Vid en ögonblickstanke känns det bara som tiden gått fort, men vid djupare eftertanke inser man att det är mycket vatten som hunnit rinna under broarna vid Han-floden.

Oavsett så börjar vi närma oss halvtid. Den första halvan av kurserna är avklarade, hälften av presentationerna och hälften av det mesta. På tisdag är det tenta och det avslutar på något vis första delen av terminen. Efter tentan åker jag och Patrik hem och packar, för att sen åka mot flygplatsen. Destination Bangkok. 

Kulturnissar kan väl säkert hävda att det är lite väl svennigt att åka till Bangkok när man har hela Asien inom en radie på 300 liter flygtotogen, men Patrik har en kompis som befinner sig där och ingen av oss har heller åkt dit innan, så valet var enkelt. Rent spontant kan man för övrigt tro/tycka att Bangkok ligger nära, men flygtiden är faktiskt ungefär samma som från Sverige till Gran Canaria. Dock är det reguljärflyg och jag hoppas det blir färre personer som packat handbagaget i plastpåse.

Så, vad är det nu övre bilden föreställer? Jo, en pappmugg! De finns överallt. Rent spontant kan man ju undra vad som är fördelen med att dricka ur något som ser ut sådär. Men om man istället tänker på hur man skulle transportera 10 000 svenska pappmuggar jämfört med 10 000 koreanska så förstår man lite bättre.

Det som tar tid är själva insamlandet av information, och att paketera den på ett intressant sätt. Utan vidare kan jag säga att vi "utomasiater" generellt är överlägsna koreanerna på informationsinsamlandet och att "tänka utanför boxen", men den som sett koreanska studenters power-points inser att det tar mycket tid att matcha deras nivå rent visuellt.

Som icke-asiat kan jag tycka att innehållet är viktigare ur ett utbildningsperspektiv, snarare än förpackningen. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att välförpackad information är lättare att sälja. Se t.ex. på vänsterpartiet, hur skulle de annars få röster? Oavsett så har jag lärt mig mycket de senaste veckorna och utan tvekan har svensk undervisning mycket att lära, åtminstone vad gäller den som riktas mot oss blivande ekonomer. 

Allt är självklart en fråga om resurser. Här kostar det pengar att plugga och skolan tar även in mycket näringslivspengar. Den svenska modellen med "gratis" utbildning har givetvis sina fördelar, men ur ett rent elitperspektiv innebär ökade resurser ökad kvalité, det är en ekvation man inte ens behöver matte A för att lösa. Däremot kan man säkert med hjälp av kursen sociologi 3 bevisa motsatsen. 

Nedan försöker jag förklara för mina kurskamrater varför norskarna har klätt ut sig så mycket, men det är ju trots allt sjuttonde maj! En intressant skillnad mot att genomföra motsvarande presentation i Sverige är att här måste man börja med att faktiskt förklara vart landet ligger samt vissa bakgrundsfakta, eftersom väldigt få faktiskt vet något om våra länder i norra europa. Men alla vet att det är kallt och att Zlatan kommer härifrån. Och Ikea såklart.

Om 5h är det dags att stiga upp och genomföra sista presentationen för den här omgången. Sen är det några dagar fram till en tenta och några timmar senare sitter vi förhoppningsvis på planet till Thailand. Biljetterna är köpta och så länge inte Thai slutar flyga till Bangkok kommer vi åka, trots upplopp och annat. Lite spänning har väl inte skadat?

I övrigt så är jag helt slut i hjärnan. Kanske blev inlägget helt intetsägande. Jag tar inget ansvar för det nu. I natt.

Eftersom jag ibland inte riktigt förstår kommentarerna publicerar jag dem inte, vilket kanske är lite fegt. Men det är oavsett väldigt roande. T.ex. har jag senaste veckorna fått kommentarer om att jag tänker för stereotypt, att läsaren över huvud taget inte förstår syftet med bloggen, samt att jag borde ge människor en chans. (apropå indierna)

Den som följt bloggen har nog insett att man inte ska vara bokstavstroende när man läser. Sällan är jag helt seriös och att tolka allt "ord för ord" är inte särskilt vettigt. Över huvud taget är det ju vad som skiljer intelligenta varelser från deras motsatser, d.v.s. att förstå större sammanhang och att tolka saker, inte endast läsa. Mina läsare verkar i huvudsak göra just detta, men vissa anonyma engångsläsare går igång så till den milda grad att de skriver längre kommentarer än jag skriver inlägg.

Rent nöjesmässigt borde jag börja skriva lite om vänsterpolitik, feminism och homosexuellas rätt till adoption. Jag är helt säker på att jag skulle få många underhållande kommentarer. Men eftersom inget av ovanstående ämnen roar mig nämnvärt kommer jag nog hålla mig till lite enklare betraktelser av min verklighet är i Seoul även framledes. En och annan underhållande kommentar trillar ju ändå som sagt in.

Veckan har förutom skola också bjudit på den stora världshändelsen att jag tvingats klippa mig. Det var med mycket vånda och med rader av sömnlösa nätter som jag slutligen satt där i stolen. Jag hade tagit med mig en översättare vid namn Kay, som vid sidan av detta också gillar svenska modemärken som Acne och Filippa K, så jag försökte således motverka alla felkällor som kan uppstå när man pratar olika språk samt att jag måste gå till skolan även de kommande två veckorna.

Väl uppe i stolen klippte han ungefär som svenska frisörer, med den skillnaden att han likt asiater i pingis höll saxen bakvänt. Dessutom gjorde han till och från någon typ av fakirkast, liknande en bartender som försöker få telefonnummer av tjejer genom att kasta flaskorna upp och ned.  

Klippningen förflöt som väntat relativt smärtfritt. Han hade först inte tänkt raka av nackhåren, vilket jag upptäckte i sista stund. Utan denna upptäckt hade jag gått runt utan vetskapen om att min nacke skvallrade om att jag hade en ryamatta innanför skjortan. Hår på bröstet har jag hört att vissa gillar, men ryamatta på ryggen verkar ha motsatt effekt.

På klassiskt modebloggarmanér ger jag er också dagens outfit.

Tröja - Korea University

Byxor - Adidas

Kalsonger - H&M

Strumpor - H&M 

Skor - Hugo Boss

Frisyr - Naturell

Skäggstubb - 32h

Knäskålar - felmonterade

Det här med att skriva är inte alltid så lätt. Den senaste veckan har jag skrivit massor, dock inte särskilt mkt blogg. Under senaste niodagarsperioden har jag spenderat mer tid på universitetet än jag gör under en normal månad i Stockholm. Jag har inte gått hem före 22 någon dag, och mot bakgrund att jag alltid varit i skolan klockan 9 på morgonen tror jag att man kan säga att mängden pluggtid är relativt godkänd.

Nu är åtminstone första presentationen avklarad. Den hade jag imorse i kursen "World economy & Business" och syftade till att väcka intresse hos potentiella koreanska investerare (mina medstudenter). Vårt arbete handlade om Turkiet och jag tror vi lyckades få det relativt intressant. Själva presentationen fick vi riktigt bra kommentarer på från de som lyssnade så det var ju roligt. Min koreanske "kollega" presenterade mig som Jude Law vilket drog ner en del skratt, och beundrande blickar från tjejerna. (?) Visst, han är väl relativt snygg, men börjar han inte få lite högt hårfäste?

Man ska alltid ha kostym när man presenterar på KUBS.

Veckans stora händelse var dock annars lördagens besök i Nordkorea. Jag kanske inte kan skryta om att jag var särskilt långt inne i landet, men 4 meter är åtminstone fler än 3.

Besöket som sådant var annordnat av svenska militärobservatörer på plats, tillsammans med svenska ambassaden. Syftet var att uppmärksamma "Arbor day", som väl enklast kan översättas som att man firar att det börjar blomma i träden. Svenska ambassadören planterade ett träd, liksom en svensk general och hans schweiziske (hur det nu stavas) kollega av motsvarande rang.

Jo jag vet att det är lite töntigt. Men åtminstone borde det ge fler cred än bilderna ihop med vakterna på slottet i Sthlm.

Mest spännande var dock själva besöket uppe på gränsen. Som kanske många vet är gränsen mellan nord- och sydkorea en av världens mest militäriserade (militariserade?) så det var inte oväntat att vi hade amerikanska militärer som eskorter under dagen. Mest surrealistiskt var när vi stod 4 meter från gränsen till Nordkorea och deras militärer stod på andra sidan och tittade på oss genom kikare. Mest roligt känns att vi nu finns på bild i nordkoreanska arkiv för de kommande 100 åren.

Ser ni nordkoreanen?

Nu stämplar jag ut och går hem och tänker inte vara tillbaka här förrän om knappt 11h igen.

Min senaste "kreation" är nedanstående tabell som försöker illustrera non-market factors när man ska starta business utomlands. Det är inte fråga om absolut sanning, men försöker ge en bild av ungefär hur snabbt myndigheter jobbar. Håller nämligen på med en presentation som syftar till att presentera Turkiet ur synvinkeln "varför skall koreanska företag investera i Turkiet".

 

Jo alltså, jag ved vad det egentligen betyder. Men det är ganska roligt vid första anblick.

Däremot kan man köpa en kaffe i automaten på skolan för 3 kronor, en likadan kaffe i ena kaffeshopen för 12 och i den andra nästan bredvid för 6 kr. Spännvidden för kaffe är således 3-12 kr inom mindre än 100 meter. Visst, den billigaste ovan används även att döda råttor med (istället för glykol) men om man inte är så noga med smaken fungerar det rätt bra.

Vidare kostar en klassisk lunch med bibimbap ungefär 24 kronor utanför grindarna och 6 kr mer på campus. Motsvarande lunch i Stockholm hade kostat det tredubbla. Som de matkännare vi är händer det ju att en meny från Mc Donalds slinker ned också, där kostar en Big Mac & Co precis under 29 kr med dagens kurs, halva priset mot hemma.

Vilka frågor väcker då detta? Jo, vad får koreanerna att köpa en kaffe för mer pengar än vad en hel lunch kostar? Inse det orimliga att få oss svenskar att betala 65 kr för en kaffe med mjölk och lite karamellsmak. Det skulle inte ske. Nånstans måste alltså kaffe vara en form av fritidsnöje och underhållning som man kostar på sig av hela andra skäl än vad vi gör i Sverige när vi dricker en kopp. Jag kan ju förvisso tycka att 30 kr i Sverige också är orimligt för en kaffe, men om man jämför med den allmänna prisnivån i landet blir det lite absurt här. Man kunde ju också tro att det är ett lyxfenomen och bara lockar oss, relativt sett, rika västerlänningar till att köpa. Men faktum är att dessa ställen med dyrt kaffe finns överallt, fyllda av koreaner.

Min tanke blir: Det måste vara lönsammare att driva en kaffeservering än att ha en restaurang. Följdfrågan blir rimligtvis om det är maffian som äger alla Starbucks och Coffe Bean här? För det är väl så att de alltid gör de bästa affärerna? Nu vet jag inte ens om det finns någon maffia i Korea, men det gör det väl i nästan alla länder.

En koreansk specialité som jag fallit för kallas "noodle-cup". Den äts med fördel i hemmet framför datorn. Näringsinnehåll okänt, men hur mycket begär man för under 5 kr?

Man kan nog säga att livet här i Korea börjar bli lite rutin. Åtta lektioner i veckan, en på måndag/onsdag och tre på tisdag/torsdag, ledig på fredagar. Första lektionen tisdag/torsdag är klockan 09.00, uppstigning 07.50. Slutar alltid klockan 16.45 och klockan 18.00 träffas vi på gymmet. 20.15 möts de som vill käka gemensam middag i lobbyn på CJ, frånsett italienarna och portugisen då som kommer ca 20.30. Därefter promenad till Anam station ca 500 meter bort där resten av gänget möter upp. Nångång strax innan 21.00 är alla samlade och vi något förvirrat kan börja leta efter någonstans att äta. Sen ny dag.

Lite så ser vardagarna ut. Måndagar och onsdagar brukar jag sova så länge jag orkar. Sen drar jag mig lite i sängen och därefter stiger jag upp någon gång runt lunch. Fredagar, lördagar och söndagar likaså. Skolfria dagar brukar vi försöka hitta på någonting, även om det finns de som är mer aktiva än mig på det där. Har åtminstone varit nere i centrum några gånger, besökt utkikstornet och även druckit kaffe på Starbucks. Kultur intresserar mig inte nämnvärt, men får väl under terminens gång försöka skrapa några poäng även där.

Största differenserna mot Sverige är ju uppenbart allting. På likhetsfronten kan man väl säga att upp är upp, ned är ned och att Mc Donalds serverar Big Mac även här. Annars är det ganska olikt. Koreanskan slutade jag med efter två lektioner eftersom jag insåg att mitt bristande intresse, lärarens bristande engelska och de asiatiska studenternas försprång bara skulle få mig frustrerad mellan klockan 14.00 och 15.15 fyra dagar i veckan. Valde en annan kurs istället. Jag var den första som hoppade av. Veckorna efter har ungefär hälften i gänget gjort mig sällskap. Gammal är äldst.

Imorgon börjar en ny vecka och jag tror den kommer bli ungefär som alla andra. Förhoppningsvis lite varmare och förhoppningsvis upptäcker vi någon ny och bra restaurang. Nu ska jag försöka sova.

Vy från huvudentren.