Vårt senaste försök bestod i att försöka stjäla mat från det andra laget. De finns längre ned i korridoren och har ett dignande utbud av läckerheter. Anledningen till detta är att de är från Indien och har skeppat (!) sin egen mat hit till Korea eftersom de ansåg att det som fanns här inte dög. Det är i sanning starkt kryddad mat.

En sen natt smög vi över. Klockan var omkring 3.30. Månen lyste (eller om det var taklamporna) upp vår väg fram där vi smög efter väggarna. Vi lyssnade efter ljud, men allt var tyst. Fienden sov. Och där, rak framför oss, uppenbarade sig nyckeln till stillad hunger. Stor, vit, varm på utsidan, kall på insidan. Ljudlöst skred vi till verket. Vi stal en varsin smörgås och en varsin skiva cheddarost. Lyckan var gjord.

Vad som är på väg att ske på bilderna nedan, som är lite dåliga och intetsägande jag vet, är att bilen lastas full med bråte! Framför vägen står tillräckligt mycket att fylla en hel Volvo i Sverige, men här är det istället en handfull koreanska medborgare som är i full färd med att förändra det som en gång var toppen av svensk bilindustri till en Citroën Berlingo.

Idag, i ett desperat försök, kastade vi oss i en taxi mot det vi trodde skulle bli räddningen. Vi hade hört rykten om "Ee-mart", en plats med allt från blöjor till cornflakes. Vi kunde inte skriva namnet, men vi hade hört från Alessio, den charmige italienaren att det hette just så. Vi chansade. Första chauffören skakade intensivt på huvudet. Han hade ingen aning om denna oas existens. Vi hoppar in i nästa taxi med förhoppningen om att den förste precis fått körkort. Samma visa, han visste inte heller. Tredje gången gillt, nu måste det ju klaffa. "No no, no Ee-mart". Vi började känna hur hoppet rann ifrån oss. Våra initiala planer innefattade baguette, färska tomater och mozarella, samt senaste avsnittet av Lost.

I ett desperat försök hoppade vi in i taxi nummer fyra. Frågade vänligt efter "Ee-mart" men fick samma skakande som svar. Plan B, vi åker till Homeplus. Homeplus är lite som Maxi ICA Stormarknad, fast utan bröd, utan mozarella och utan tomat. Ni kanske tror jag ljuger, men det är faktiskt sant. Det existerar ingen ost där. Det finns i princip bara torkad fisk. "Homeplus, ne ne", (Homeplus, ja ja) sa chauffören. Och iväg bar det.

Väl framme på Homeplus plockar vi hastigt på oss övriga varor vi behöver i vår hydda. Lukta gott till min och Jõao´s toalett, skin-care, Herseys choklad samt Kelloggs Special K. Mjölk behövs inte, det kan man "låna" i kylen. På tunga ben, helt utan energi, men med massor av vilja släpar vi oss så fram till matställena utanför butiken. Då hoppet var ute om att kunna få den efterlängtade franska brödbiten började vi sikta mot Bibimpap, koreas svar på köttfärssås och spaghetti. Vi sökte igenom tiotalet platser helt utan framgång. Även hoppet började lämna oss.

På det sista av kraft och vilja släpar vi oss så fram till första etappen på vår räddning. Våfflor. Våfflor fyllda med jordgubbssylt och lite sirap hade varit höjden av lycka, men substitutet jordgubbsglass fick duga denna kväll. Med hjälp av vårt pånyttfödda hopp får vi tag på en ny taxi som för oss mot det som fått bli kvällens plan C. Restaurang Gyllne Måsen. Gyllne Måsen har räddat oss många gånger genom åren. Allt från frukost klockan 07, till kvällsmat klockan 07. 

Väl framme lät vi taxin stå att vänta. Patrik vaktade matkassarna och jag stapplade på svaga ben in och beställde. Patrik ville ha bearnaise och cola, jag ville ha ingetdera men light. Lyckades med 2 cola, samt huvudrätt. Taxiresan fortsatte ett par minuter och sedan var vi hemma i vår hydda igen. En upplevelse rikare, ett steg närmre nästa läge i behovshierarkin.

Det finns mysiga dialekter i det här landet. Och vissa som är lite "omysiga" så att säga. När vissa hör ett spår av värmländska spricker de oftast upp i ett leende. När vissa hör detta så...ja jag vet inte.

Idag, och faktiskt två gånger tidigare, har vi ätit Hot Pot v 2.0. Det är lite samma idé, fast helt annorlunda. Det som skiljer är kryddorna och köttet. Istället för ryggraden så serverar den här restaurangen tunnt skurna skivor av biff (?) som vi sedan kokar i såsen under ca 1 minut. Man tar så att säga sin bit med pinnarna, kokar och sen äter. När allt köttet är klart så kokar man en omgång äggnudlar i samma sås, vilket ger nudlarna en helt annan smak, väl värd ordet kulinarisk upplevelse.

Som efterrätt äter man ris blandat med ägg och lite purjolök som "halvsteks" i gjutgärnsgrytan, som tidigare agerat Hot Pot. Det är svårt att beskriva både konsistens och smak, men alla är tämligen överens om att det är helt suveränt. Just den här rätten är något vi alla gärna skulle plocka med hem till Sverige. Tyvärr är det få förunnat med gasspis och utan det blir det svårt att tillaga.

På bilden nedan sitter Vera från Sverige och Alex från Tyskland. Alex är ca 195 cm och får således lite ont i både knän och fötter när vi tvingas äta på golvet. Själv har jag perfekt långa ben för att ibland veckla ut dom under bordet för att släppa ned en och annan blodkropp till fötterna. Vi beräknar att framåt sommaren kunna sitta så som man bör, dvs i skräddarställning.

Dagens i-landsproblem är dock att det är extremt omständigt att skriva sms här, åtminstone med de telefoner vi som kommer utomsocknes ifrån köper, dvs något begagnade modeller som man kan kasta när man åker tillbaka. Hemma i Sverige har jag en Sony Ericsson P1, dvs med två bokstäver per tangent. Vinkla vänster så får jag Q, vinkla höger så får jag W. Om jag mot förmodan skulle använda en annan telefon kan man åtminstone skriva via T9.

Här i korea finns inte T9 i min telefon, inte ens på engelska. Dessutom krävs det väldigt mkt energi för att ändra från stora till små bokstäver, samt att det är svårt att få fram punkt och andra tecken. Mitt senaste meddelande lydde: "HEY YOU CAN FIND THE MTRL AT M LIBR BUT ASK WT COURSE ID"

Hade jag använt min svenska telefon hade det stått: "Hi! Hope you´re fine. You can find the material to the course at the Main Library. Bring the course-id since they don´t have the material up front and need to go somewhere to get it. See u at dinner! /Henrik"

Som ni kan se dyker det också upp spännande meddelanden på koreanska också. Hoppas det inte står att jag vunnit en miljon eller så...

Dagens u-landsproblem är att det är väldigt varmt, över 20 grader i solen!

För er som inte vet vad i- och u-landsproblem är rekommenderar jag som vanligt Wikipedia. Och nej, jag åsyftar inte på något sätt att korea inte skulle tillhöra i-länderna, så snälla bespara mig kommentarer om stereotypt beteende och spridande av felaktiga bilder av Korea. Ok?

"Många koreaner har, som en följd av moderniseringen av landet, hund som husdjur och gillar dem precis lika mycket som vilken svensk som helst. Parallellt finns det fortfarande många som äter hundkött, fler män än kvinnor, och främst på sommaren. Det kött som tillagas på de restaurangerna som har hundkött på menyn kommer från en speciell hundras. Koreaner är i allmänhet väldigt trötta på västerlänningars attityd till deras ätande av hund (man äter förresten hund t ex i Thailand åxå) och oftast totala okunnighet om landet och dess kultur i övrigt. Jag hoppas att ni tar tillfället i akt och lär er så mycket som möjligt helst utan ovanifrånperspektivet och sprider det ni lärt er till omvärlden. Jag är övertygad om att vi mår bra av färre stereotypier och förutfattade meningar."

Alex Schulman hade kort och gott sagt: "Väl rutet!"

Själv säger jag:

"Någon här lider som vi alla kan se av brist på insikt av hur termen "humor" används och fungerar. Om humor kan man t.ex. läsa på följande adress: www.sv.wikipedia.org/wiki/Humor För det är väl inte så att Jonathan är supersmart och helt enkelt tagit humor till en ny nivå som jag och övriga inte kan uppfatta? I så fall råder jag dig att gå till www.norrabrunncomedy.se  Du kanske kommer göra succé!

För övrigt undrar jag vad som är så fel med att göra skillnad på att Lili och Susie använder hundar till kennelverksamhet, medan man i Korea främst har dem som husdjur? Vem har sagt kött, äta och hund i samma mening? Inte jag. Och självklart försöker vi alla lära oss en hel del kring den koreanska kulturen. Vi har t.ex. som alla redan läst sjungit karaoke."

Som allt annat här kring universitetet är huset sponsrat. Nere i lobbyn finns en skylt med vilka företag och privatpersoner som varit med och skänkt. Det är jättemånga och de har skänkt jättemycket. CJ är ett stort konglomerat som åtminstone skänkte ett väl tilltaget tvåsiffrigt antal miljoner SEK. 

Själva huset är 6 våningar plus källare. Det finns ettor, tvåor, treor och fyror, samt lägenheter för forskare och deras familjer. Jag bor i en etta där man delar badrum med någon annan. Det är fyra rum i varje "etta" vilket låter lite bakvänt, men det är den enda bostadsformen här där man kan låsa sin egen dörr. Tvåorna bor det nämligen tre personer i vilket gör att två delar rum. Min toakompis heter Jõao och är från Portugal. Jag köper tvål och han står för handkräm.

Alla verkar dock ganska överens om att rätt låt inte vann. Här i Korea var Lili och Susie storfavoriter. Inte främst för att de hade en bra låt, utan snarare eftersom de är blonda och alla här är mörkhåriga, samt att de gillar djur, vilket de även gör här. Hund är en favorit både för Lili, Susie och koreaner. Dock av helt olika skäl.

Utom allt tvivel står dock att svenska folket måste ha problem som röstade Caroline af Ugglas till en såpass framskjuten position. Visst, det hon sjunger är bra, men det känns liksom inte riktigt melodifestival. Nästa år kanske vi ska ta med Thåström också? Eller? 

Efter detta inleddes "festandet" med parningsdansen som framfördes av ett okänt antal studenter. Se tidigare blogginlägg. Inga västerlänningar deltog av förståeliga skäl i dansen.  När någon var nöjd med sin uppvisning drog den helt enkelt tag i valfri annan student som därmed fick ta dennes plats på dansgolvet. Så höll det på en stund.

Något senare sattes discoljuset igång. Faktum är att alla utbytesstudenter imponerades över att det blinkade i takt till musiken. Kommentarer hördes från olika håll om att detta var ett högteknologiskt land och att de väl helt enkelt redan tänkt på detta med ljus när de byggde lokalen. Vad vi inte tänkt på är att de förutom att vara högteknologiska även är rätt smarta, samt har billig arbetskraft. Gissa om vi skrattade när vi ca 30 min senare upptäckte detta:

Ungefär såhär kan det se ut.

LG-POSCO, ekonomernas huvudbyggnad. Från den här sidan kommer man in på våning 3, så en bild från andra sidan hade visat husets fulla höjd.

Henrik inför en föreläsning i international business. (i bakgrunden skymtar Miika från Finland och João från Portugal, samt okänd koreanska)

I de allra flesta situationer är koreaner ödmjuka, trevliga och tillmötesgående. Dörrar hålls upp, de försöker lösa tilltrasslade situationer med oss som inte kan språket och de är alltid vänliga. Det finns dock några få stora undantag från den här regeln.

I trafiken kör man som galningar. Jag har bara åkt taxi med män än så länge, men med tanke på trafikrytmen tror jag skillnaden mellan könen är begränsad. Det är som om alla de aggresioner man inte får utlopp för pga den vänliga livsstilen i övrigt släpps ut så fort bilen startas. Det gasas och bromsas, byts filer hit och dit och tävlas om vem som är snabbast iväg från rödljusen. 

För de som inte kör bil finns dock andra alternativ, som i viss mån anknyter till fordon. Det är nämligen att köra kundvagn på stormarknaden. Tänk er damer 60+ som i regel är relativt försynta. Så fort de stoppat in 500 won i myntlåset så släpps även dessas aggresioner ut. De blir som förbytta. Kundvagnen används lite som en murbräcka och helt utan pardon körs det som galningar mellan butikshyllorna. Eftersom det finns risk att jämlikhetskämpar och andra läser detta inlägg är det väl bara att konstatera att kvinnan ofta kör kundvagnen i det här landet, samt att de få män jag mött på Homeplus (som lokala stormarknaden heter) lämnade sin vilda sida på parkeringen utanför.

Ett konkret exempel är senast när jag och Patrik var bland hårvårdsprodukterna. Två kundvagnar framförda av två kvinnor kom från olika håll. En hade köpt balsam, en skulle köpa balsam. Hörnet var så smalt att knappt en kundvagn fick plats. Båda ville fram. I den här situationen kunde man som svensk anta att endera löses det tyst genom att någon backar omedelbart, alternativt att det blir ett ögonblick av tyst kamp innan situationen är löst. I den situation vi bevittnade krockades kundvagnarna mot varandra 4-5 ggr med sån kraft att Euro-NCAP hade kunnat använda en krockdocka och mätt påfrestningarna, och att grädden blev färdigvispad redan i korgen. Efter kraftansamlingen fick sedan den svagare backa och allt återgick till det normala, som om ingenting hade hänt.

Idag har vi tre kurser (av totalt fyra, som man alla har två ggr i veckan) men jag har en stor lucka mellan 10.30 och 15.30 så då blir det läsa hemma. Hem åker jag naturligtvis med skolbussen som vi upptäckt faktiskt går enligt tidtabell. Var tionde minut hela dagen. Resan tar maximalt 2 minuter.

Efter ett par veckor i skolan kan man konstatera en hel del. 

Innehållet i kurserna skiljer inte särskilt mycket mot hur det är i Sverige och på Stockholms universitet. Naturligtvis finns andra kurser att välja på, men i stort lär man sig motsvarande saker. Vi har t.ex. böcker av samma författare och från samma förlag. En stor skillnad är dock på vilka underlag kursen betygsätts. En fördelning kan se ut såhär:

20% mitterminstenta

30% sluttenta

20% inlämningsuppgifter

20% aktivt deltagande i föreläsningar

10% presentation

Utöver detta krävs närvaro vid alla föreläsningar. Man har rätt att utebli från 3 st med giltigt läkarintyg. Är man mer än en minut sen till föreläsningen noteras detta och vid tre sådana förseningar räknas det som en hel frånvaro. Hårt men rättvist.

I Stockholm är det väldigt vanligt att man i vissa kurser inte går på särskilt många föreläsningar. Det är också väldigt sällan det förekommer särskilt djupa diskussioner mellan föreläsare och studenter. En praktisk förklaring till detta är storleken på klassen. Här är vi normalt sett 30-50 personer, alla med namnskyltar framför sig så att läraren kommer ihåg namnet. Och faktum är att de rätt snabbt lär sig. De vill dock att vi sitter på samma platser varje gång för att underlätta. I Stockholm däremot är vi tyvärr nästan alltid betydligt fler studenter närvarande, vilket naturligtvis minskar möjligheten till att ställa frågor och fundera.

Jag vågar dock att redan två veckor in på terminen hävda att det system som används här är vida överlägset det vi har i Sverige. Här är man närvarande på föreläsningen, och framförallt så är man aktiv. Du måste svara på frågor och visa att du har funderingar. Det handlar inte om att alltid svara rätt, men att åtminstone ge ett svar. 

En grundförutsättning för att systemet skall fungera på detta sätt är att det finns resurser att ha små grupper, vilket det finns här. Många kurser går i 5 klasser parallelt för att kunna rymma alla studenter. Våra undervisningslokaler, som jag säkert kommer att återkomma till många gånger under terminen, är förstklassiga. Här slipper vi det obligatoriska Wallenbergssyndromet (internt skämt bland ekonomstudenter på Stockholms universitet) där läraren krånglar med mikrofonen i 10 minuter innan de slutligen ger upp och pratar utan. Här används nån typ av ljudförstärkare som är osynligt inbyggda i taket.

Lite av förklaringen till skillnderna i resurser är näringslivets bidrag. KUBS huvudbyggnad heter LG-Posco Hall. LG är för de flesta i Sverige känt som tillverkare av hemelektronik, men detta är bara toppen av ett isberg. Många stora koreanska företag är konglomerat som sysslar med allt möjligt. Posco är i stålbranschen. Deras bidrag för att få byggnaderna uppkallade efter sig är många miljoner dollar.

På grund av denna uppståndelse och även från kommentaren av blivande Dr. Otto känner jag att jag behöver utveckla resonemanget lite. Det är enklast för alla parter att ha förstahandsinformation kring det inträffade än att läsa om det i Se & Hör.

Platsen för framträdandet var en något okänd karaoke-scen här i Seoul, Sydkorea, Asien. Tidpunkten är också den något okänd, men troligtvis kring klockan fyra, dvs. 4 och inte 16. Drogpåverkan är inte bevisad, dock trolig. Jag har även förhoppningar därom då att göra något som detta helt opåverkad vore svårare att förklara/bortförklara/leva med.

Det musikstycke som framfördes kallas "Dancing queen" och skrevs ursprungligen av Björn Ulvaeus och Benny Andersson 1976 eller strax innan, och framfördes första gången dagen innan nuvarande Kung och Drottning i Sverige gifte sig. Den version som nu var aktuell var kryddad med viss "eko-effekt" i karaokemaskinen, som stämningshöjare. 

Medlidande/medbrottslingar vid tillfället var Patrik och Vera, två innan detta ganska oförstörda svenskar. I dagsläget med okänd hälsostatus. Endast en asiatisk person var närvarande vid tillfället men hon har fortsatt umgås med oss, kanske främst pga att hon är vår koreanska fadder och inte har något annat alternativ. Närvarande var också omkring 10 utomasiatiska personer, glatt påhejande, glatt medlidande.

Angående mina egna fysiska och psykiska posttraumatiska reaktioner är de ännu för tidiga att överblicka. Kroppen och hjärnan kommer säkert reagera från tid till annan, men i dagsläget är hälsostatusen tillfredsställande. Jag sover gott om nätterna och har inte svårt att behålla maten. Dock har jag märkt vissa svårigheter att se mig själv i spegeln, men det kan ha helt andra orsaker.

Med tanke på alla inblandade vill jag att vi hanterar detta ärende med värdighet och respekt. Jag vill helst inte kommentera detta vidare, än mindre bli påmind. Jag är inte heller intresserad av att sälja bilder från tillfället, även om detta kunde innebära viss inkomst. Istället väljer jag att publicera en bild här och för de som vill använda bilden i andra sammanhang ber jag er skänka pengar till Hörselskadades Riksförbund.

Slutligen vill jag inte lämna några som helst garantier för att detta inte kommer att inträffa igen.

Jag har sjungit karaoke.