Precis som i Robinson handlar det om att överleva. De första veckorna lyckas ingen klätta i Maslows behovshierarki. Alla här befinner sig fortfarande i den allra nedersta nivån där allt vi begär är tak över huvudet och mat. Vi är desperata, behövande och sökande. Till skillnad från Robinson så äter vi inte palmhjärta eller råttor som Kent Larsen eller någon annan fångat. Istället överlever vi på diverse bitar av okänt ursprung som tillagats på sätt som skulle få svenska myndigheter att kippa efter andan och tvingas käka betablockad i tjugofyra månader.
Idag, i ett desperat försök, kastade vi oss i en taxi mot det vi trodde skulle bli räddningen. Vi hade hört rykten om "Ee-mart", en plats med allt från blöjor till cornflakes. Vi kunde inte skriva namnet, men vi hade hört från Alessio, den charmige italienaren att det hette just så. Vi chansade. Första chauffören skakade intensivt på huvudet. Han hade ingen aning om denna oas existens. Vi hoppar in i nästa taxi med förhoppningen om att den förste precis fått körkort. Samma visa, han visste inte heller. Tredje gången gillt, nu måste det ju klaffa. "No no, no Ee-mart". Vi började känna hur hoppet rann ifrån oss. Våra initiala planer innefattade baguette, färska tomater och mozarella, samt senaste avsnittet av Lost.
I ett desperat försök hoppade vi in i taxi nummer fyra. Frågade vänligt efter "Ee-mart" men fick samma skakande som svar. Plan B, vi åker till Homeplus. Homeplus är lite som Maxi ICA Stormarknad, fast utan bröd, utan mozarella och utan tomat. Ni kanske tror jag ljuger, men det är faktiskt sant. Det existerar ingen ost där. Det finns i princip bara torkad fisk. "Homeplus, ne ne", (Homeplus, ja ja) sa chauffören. Och iväg bar det.
Väl framme på Homeplus plockar vi hastigt på oss övriga varor vi behöver i vår hydda. Lukta gott till min och Jõao´s toalett, skin-care, Herseys choklad samt Kelloggs Special K. Mjölk behövs inte, det kan man "låna" i kylen. På tunga ben, helt utan energi, men med massor av vilja släpar vi oss så fram till matställena utanför butiken. Då hoppet var ute om att kunna få den efterlängtade franska brödbiten började vi sikta mot Bibimpap, koreas svar på köttfärssås och spaghetti. Vi sökte igenom tiotalet platser helt utan framgång. Även hoppet började lämna oss.
På det sista av kraft och vilja släpar vi oss så fram till första etappen på vår räddning. Våfflor. Våfflor fyllda med jordgubbssylt och lite sirap hade varit höjden av lycka, men substitutet jordgubbsglass fick duga denna kväll. Med hjälp av vårt pånyttfödda hopp får vi tag på en ny taxi som för oss mot det som fått bli kvällens plan C. Restaurang Gyllne Måsen. Gyllne Måsen har räddat oss många gånger genom åren. Allt från frukost klockan 07, till kvällsmat klockan 07.
Väl framme lät vi taxin stå att vänta. Patrik vaktade matkassarna och jag stapplade på svaga ben in och beställde. Patrik ville ha bearnaise och cola, jag ville ha ingetdera men light. Lyckades med 2 cola, samt huvudrätt. Taxiresan fortsatte ett par minuter och sedan var vi hemma i vår hydda igen. En upplevelse rikare, ett steg närmre nästa läge i behovshierarkin.
