Vår professor i den här kursen är duktig och intressant, men använder sällan positiva ordalag och lyfter inte ofta fram bra saker i gruppernas analyser. Idag gjorde han dock ett stort framsteg genom att faktiskt komma fram efteråt och säga att vi hade gjort en (fritt översatt) "väldigt bra analys". Vi är med andra ord nöjda!

Efteråt lyckades vi som synes till och med få honom att ställa upp på bild! :)

Vi är med 

Personerna nedan, de som har rosa väst (och i vissa fall mössa), är koreanska charterturister. Tyvärr hann jag inte fånga alla på bild, men de var ca 40 stycken och alla hade dessa icke-moderiktiga kreationer på sig. Dessa bars även på muren, i förbjudna staden och på alla andra ställen. Minst två guider fanns i närheten, en framför och en bakom gruppen. Charterturism på hög nivå!

Jag räknar dock inte ned p.g.a. hemlängtan eller nåt sånt. Mest beroende på att det börjar bli lite långtråkigt att sitta klistrad framför datorn hela tiden. Den här kvällen kom jag hem 23.30, efter att ha varit i skolan från 09.00. I kombination med att jag har infektion i högra ögat kan man ju säga att tittandet på datorn dessa dryga 14h gör att ögonen känns lätt begagnade. Ja till och med utslitna, bortom all räddning. Nya hornhinnor till salu någon?

I övrigt så är det nedräkning nu. Ca 25 dagar kvar, sen blir det semester på Bali innan återfärd till Sverigen. :)

Efter ytterligare två stopp, dels på en läkarstation där vi fick träffa kinesiska "doktorer" och dels där de tillverkade medaljerna till OS så var det dags för muren. 

Gårdagen beskrevs ju i ordalag som mäktig, imponerande och storslaget, och samma går väl att säga om muren. Jag tror det är svårt att förstå hur brant den är på sina ställen om man faktiskt inte varit här. Vi klättrade upp till den högsta punkten, vilket man tydligen var tvungen att göra för att vara en "hjälte". I bakgrunden på bilden nedan ser ni olika nivåer av berg. Muren försvann även bortom de allra högsta bergen längst upp till vänster.

Liksom allt annat här i Peking var entren till muren väldigt inriktad på försäljning. Säljare som drog och skrek. Som tur var fanns inget av detta uppe på själva muren. Om man har tid skulle jag nog rekommendera att man åker lite längre bort innan man kliver upp på muren, för att slippa både turister och säljare. Men oavsett så är det en imponerande skapelse som man verkligen bör besöka.

Bäst hittils är utan tvekan förbjudna staden. Mäktigt är nog rätt ord. Entren var imponerande, men sen insåg man att det var liksom bara farstun. Bra bilder kommer när vi är tillbaka i Seoul. Vidvinkelobjektivet kom till sin rätt här. Man kan också konstatera att den som säljer in ordern på all färg som går åt till dekorationerna förmodligen firar när kontrakter är skrivet. Hur mycket mutor som ingår kan man bara spekulera i.

Sämst hittils är "Silk market" som jag över huvud taget inte förstår att någon människa frivilligt sätter sin fot på. Det enda jag möjligen kunde varit intresserad av där var öronproppar och någon form av äckel att kleta på mina armar, så jag både slapp höra allt skrik samt att folk drog i en. Kopiorna var säkert välgjorda för den som vill köpa sånt, eller möljigen själva silket och pärlorna. De som tror att säljarna på MBK i Thailand, de i Sunny Beach eller de på (i?) valfri bazar i Turkiet är påfrestande har helt klart inte varit här.

OS-byn var också kul att se. "Fågelboet" var mäktigt, helt klart en annorlunda skapelse. Det gick nog åt en hel del svetsare om man säger så. Dessutom är platsen utanför betydligt större än himmelska fridens torg. Om det får plats en miljon personer som det ryktas om på torget (källa saknas) så får det nog plats 3 miljoner utanför "Fågelboet".

Matmässigt lyckades vi tillslut få tag på relativt ätbara ting. Vi bad hotellet fixa taxi som skulle köra oss till "en bra restaurang", vilket de fixade. Trodde vi. I taxin spekulerade vi i om vi hade behövt kavaj, men när vi väl kom fram visade det sig att vi kommit till ett område med massor av restauranger. Inte en turist så långt ögat kunde nå, vilket var bra i och för sig. Men anledningen till att vi ville ha bord på ett "bra" ställe var just att slippa gå på nitar, samt att vi för en gångs skull tänkte avnjuta lite fine dining. Men men, tillslut fick vi tag på ett par någorlunda okej rätter. Mc Donalds får vänta till en annan dag.

Imorgon bär det av till muren. Vi har bokat vad vi hoppas är en privatguide, men här vet man inte riktigt. Klockan åtta bär det av och tillbaka är vi nån gång sen eftermiddag, så det blir en heldag. Väderprognosen säger 30 grader och sol. Nu ska jag försöka sova, dagen har varit lång med tanke på att jag gick upp före klockan fyra. Senaste nätterna har jag som sagt snittat 3-4 timmars sömn. Sängen här i Kina är ungefär lika hård som i Korea, så det finns åtminstone ingen risk att jag kommer sjunka ned. Men jag ska inte klaga, om drygt en månad kommer jag ha en katt att tampas med i sängen.

(Tyvärr glömde jag vidvinkelobjektivet till min Ixus 60 hemma...)

Taxin vi åkte med från flyget till hotellet var en Volkswagen från ca 1984. Svenska taxichaufförer har ju helt klart en bättre arbetsmiljö.

I övrigt måste jag tyvärr meddela att resan hem till Sverige är framflyttad en vecka. Biljetter till Bali är bokade, så det blir 8 dagars sol och bad innan det åter bär hemåt.

Nu ska vi försöka åka iväg med tåget som ska ta oss till gaten. Systemet är lite lustigt här men faktum är att det är ganska smidigt, även om jag misstänker att den som är lite sen kan bli lätt stressad av att vänta på ett tåg i några minuter.

Mer lär det nog inte bli i natt heller, eftersom min klocka är ställd på 03.55. Vän av ordning undrar ju självklart om jag ska rycka in på bruket igen och göra ett förmiddagsskift, men faktum är att jag ska sätta mig i en taxi och åka till flyget. Klockan 8 bär det av mot Peking, där siktet är inställt på mur, torg, stadion och marknad.

I övrigt är jag inne på sista månaden här i Korea. Tiden går fortare än nånsin, vilket väl nånstans är både skrämmande och inte. Att tiden går fort insåg jag också i igår när jag med viss skräck återigen satte mig hos frisören. Efter vissa svårigheter lyckades jag till och med få honom att "klippa ur" håret lite, så nu ser jag ganska normal ut igen. 

Största skillnaden mot hemma är att jag har någon form av "koreansk nacke", men eftersom jag inte har någon bakomspegel är det ju inget jag märker. Jag skulle inte ens behöva må dåligt av en liten flint med tanke på det föregående samt att temperaturen är ständigt över 20 grader.

Just presenterandet i sig har jag inga problem med. Jag tror till och med att jag är ganska bra på det. Däremot tar det en faslig tid att förbereda allt. Som jag nämt tidigare lägger ju koreanerna en extrem tid på att fixa till presentationer som skulle passa på vilken bolagsstämma som helst. Innehållet är något annat, och deras presentationer något helt annat.

Själv satt jag klistrad framför power point till klockan 02.15 imorse. Sen upp igen vid 07.30 och iväg till skolan. Nu är klockan snart 20.00 här och jag sitter med samma jobb. Som tur är så går det åtminstone framåt. Om exakt 24h ska jag åka till Koreanska varianten på Tesco (Home plus) och ta lite autentiska bilder av shopping inför vår presentation på torsdag morgon.

På fredag morgon slipper jag oroa mig för att behöva drabbas av sovmorgon. Jag ska åka till Peking över helgen och planet går allt för tidigt. Vi kommer vara äkta turister och att som enda mål ha att bocka av de olika obligatoriska målen därborta. Muren, förbjudna staden, stadion och någon marknad som jag inte kommer ihåg namnet på. Förutom det ska vi tydligen prova Pekinganka säger Patrik, men jag har redan börjat fundera på att testa kinesisk Mc Donalds som efterrätt eller hungerstoppare.

Anka föresten, vad säger du om det Warfvinge?

Sånt här ser man lite överallt i det här landet. När som helst kan man bli omsprungen av en grupp barfotalöpande koreaner i taekwondokläder. (om det nu stavas så)

Vi har insett att på berget bakom vårt hus bor det någon typ av högre makt. Som ni kan se har någon åkt upp med en typ av permobil, men helt uppenbart fått nya krafter och parkerat, för att sedan fortsätta till fots. Det är andra gången det händer.

Dock inställer sig visst tvivel gällande styrkan hos denna högre makt, då personen faktiskt låst fast fordonet med ett cykellås, utifall att det skulle behövas igen. 

En teori vi har är att detta är en plats liknande den i Lost, där John Locke plötsligt reser sig ur rullstolen för att därefter bli lite av en Robinson-Kent med potential att leva i 200 år. Eller ska vi börja tro på gudar?

Den här gången föreställer bilden dock inte mig själv, utan oidentifierat mongobarn som måste sovit över i vårt gemensamma utrymme. Han ser ganska trasig ut, på flera sätt. Kanske är det min okände lillebror, då jag tveklöst ser drag av mig själv i denne person?

De andra bilderna är från Building 63, stans högsta hus. Kanske inte någon av världens högsta byggnader direkt, men en gigant i jämförelse med övriga hus här. Gemensamt för alla vyer från ovanstående platser är att stan aldrig tar slut. Hur långt bort man än tittar är det stad, stad, stad. Det känns lite som att blicka ut över Karlstad/Skoghall från sodapannan på Skoghalls Bruk, fast ett par nummer större. En skillnad är dock att man ser längre från sodapannans tak eftersom luften är betydligt mindre infekterad av smog och annat.

Här i Korea har jag något helt annat att vakna och somna till. Han heter João och är den jag sedan tidigare beskrivit att jag delar toalett med. Jag vill genast påpeka att vi inte delar rum, som tur är skiljs vi åt av en vägg. Dock är denna av den tunnare sorten, med ljudproblem som följd. 

Problemet består av "The Shark". The Shark heter egentligen något annat, men det är så han pratar om henne, hans flickvän. Man får tydligen inte kalla henne så när hon hör, då blir hon sur och vresig. Grejen är att när vi ska sova har hon precis kommit hem från skolan i Portugal. Då pratar hon med João. När vi vaknar på morgonen ska hon precis gå och lägga sig, då pratar de också med varandra. Det slår aldrig fel. Och väckarklocka behöver jag inte heller, eftersom hon skickar sms till honom när han ska ringa upp... Jag klagar inte, och jag är glad att jag slipper lyssna! (eftersom jag inte förstår)

Min rutin när det är sovdags innehåller normalt sett några låtar i min iPod. Sällan blir det många låtar, men åtminstone några. Just nu spelas allt från Håkan Hellström (som alltid) och Lasse Lindh, till U2 och Kings of Leon. Igår hann jag komma ungefär 1 minut in i "Closer" av senast nämnda band. Sen tyst. På gränsen till halvsovande inser jag ändå snabbt att vi har att göra med ett urladdat batteri.

Kriser är dock till för att lösas så jag sträcker mig helt enkelt efter min andra iPod. Jo självklart vill man ju hänga med lite i svängarna och då behöver man ha två. Det är lätt, och förargligt, att hamna i den teknologiska utvecklingens bakvatten. 

Tyvärr så finns inte riktigt samma musikutbud i iPod nr 2. Några, som t.ex. U2 och Håkan Hellström har dock hängt med över gränserna. Men det skulle åtminstone duga för kvällen. Vad händer då? Jo, som om jag inte haft nog med problem innan så visar det sig att den här också är urladdad! Ve och fasa. Snart går det upp ett ljus för mig att jag till och med kommer ihåg när det tog slut.

Vad lär vi oss då av detta? Att man alltid ska ladda sin iPod? Nej, så enkelt är det faktiskt inte. Det första vi ska lära oss är att även helt nya datorer som Dell E4300 kan levereras med endast 1 usb kontakt, trots att det är en av de bästa bärbara pengar kan köpa. Det andra vi ska lära oss är att om man köper en usb-hub så ska man se till att den kan leverera nog med ström/spänning för att driva en extern hårddisk utan att använda två portar. Följden blir då nämligen att mus och extern hårddisk upptar alla usb-portar och därmed lämnar iPods utanför!

Senaste 3 veckorna har det gått så långt att jag och Patrik faktiskt börjat laga mat på egen hand. Den rätt vi lagat, i 100% av de ca 8 fallen, är spaghetti med pastasås. Vid lite lyxigare tillfällen adderas riven parmesan, givetvis på burk. Genom att vi tvingas koka pastan så har vi behövt stifta närmare bekantskap med gasspisen. Den ser lite ut som ett tortyrredskap med sina kraftiga gjutjärnsdelar på toppen, men om man använder den varsamt så fungerar den faktiskt riktigt bra.

Om en spis med "vanliga" plattor är en oljetanker och att ändra temperatur är som att gira (hade tänkt skriva svänga men då hade jag säkert fått kommentarer från båtfaschister), så kan vi väl säga att gasspisen är lite mer som en jetski. Ganska lättkörd om man vet hur man ska stå. Så långt allt gott, ända till idag. Lite förvirrad och uttorkad (vattnet har varit avstängt idag) skulle jag koka min vanliga pasta. Bristen på vilja att diska fick mig att välja en väldigt liten gryta, med följden att spaghettin stack ut ca 10 cm utanför kanten. Eftersom grytan dessutom är låg så stack de ut med en vinkel på ungefär 10 grader. 

Gissa om jag blev förvånad när halva spaghettin var grillad...inte hade jag tänkt på att lågorna stack ut på sidan av grytan. Knaprig men välkokt spaghetti låter annars som en omöjlig kombination, men inte med gasspis. Tyvärr har jag ingen bild på eländet då jag åt upp allt ändå.

Som moteld plockade jag fram min kamera och fotade tillbaka. Det framgår inte av bilden, men ca 30 barn bokstavligen kastade sig bort för att slippa komma med på bild. Några stannade dock, och till och med vinkade.

Vad som är intressant är att här uppfostras vissa barn för att kunna komma in på den här skolan redan från när de är ganska små. Nästa vecka på tisdag är det en nationell helgdag kallad "barnens dag" (fritt översatt) och då kommer många familjer ta med sina 5-15 åringar hit och klä dem i examensdräkter som KUBS tillhandahåller. Därefter tar de bilder och berättar för barnen hur duktiga de måste vara i skolan för att en gång få ha på sig en sån dräkt på riktigt. Vi pratar alltså här om barn som i vissa fall precis börjat skolan, apropå att få låta barn vara barn. Men det ska tydligen börjas i tid.