Efter ett par veckor i skolan kan man konstatera en hel del. 

Innehållet i kurserna skiljer inte särskilt mycket mot hur det är i Sverige och på Stockholms universitet. Naturligtvis finns andra kurser att välja på, men i stort lär man sig motsvarande saker. Vi har t.ex. böcker av samma författare och från samma förlag. En stor skillnad är dock på vilka underlag kursen betygsätts. En fördelning kan se ut såhär:

20% mitterminstenta

30% sluttenta

20% inlämningsuppgifter

20% aktivt deltagande i föreläsningar

10% presentation

Utöver detta krävs närvaro vid alla föreläsningar. Man har rätt att utebli från 3 st med giltigt läkarintyg. Är man mer än en minut sen till föreläsningen noteras detta och vid tre sådana förseningar räknas det som en hel frånvaro. Hårt men rättvist.

I Stockholm är det väldigt vanligt att man i vissa kurser inte går på särskilt många föreläsningar. Det är också väldigt sällan det förekommer särskilt djupa diskussioner mellan föreläsare och studenter. En praktisk förklaring till detta är storleken på klassen. Här är vi normalt sett 30-50 personer, alla med namnskyltar framför sig så att läraren kommer ihåg namnet. Och faktum är att de rätt snabbt lär sig. De vill dock att vi sitter på samma platser varje gång för att underlätta. I Stockholm däremot är vi tyvärr nästan alltid betydligt fler studenter närvarande, vilket naturligtvis minskar möjligheten till att ställa frågor och fundera.

Jag vågar dock att redan två veckor in på terminen hävda att det system som används här är vida överlägset det vi har i Sverige. Här är man närvarande på föreläsningen, och framförallt så är man aktiv. Du måste svara på frågor och visa att du har funderingar. Det handlar inte om att alltid svara rätt, men att åtminstone ge ett svar. 

En grundförutsättning för att systemet skall fungera på detta sätt är att det finns resurser att ha små grupper, vilket det finns här. Många kurser går i 5 klasser parallelt för att kunna rymma alla studenter. Våra undervisningslokaler, som jag säkert kommer att återkomma till många gånger under terminen, är förstklassiga. Här slipper vi det obligatoriska Wallenbergssyndromet (internt skämt bland ekonomstudenter på Stockholms universitet) där läraren krånglar med mikrofonen i 10 minuter innan de slutligen ger upp och pratar utan. Här används nån typ av ljudförstärkare som är osynligt inbyggda i taket.

Lite av förklaringen till skillnderna i resurser är näringslivets bidrag. KUBS huvudbyggnad heter LG-Posco Hall. LG är för de flesta i Sverige känt som tillverkare av hemelektronik, men detta är bara toppen av ett isberg. Många stora koreanska företag är konglomerat som sysslar med allt möjligt. Posco är i stålbranschen. Deras bidrag för att få byggnaderna uppkallade efter sig är många miljoner dollar.