Mer lär det nog inte bli i natt heller, eftersom min klocka är ställd på 03.55. Vän av ordning undrar ju självklart om jag ska rycka in på bruket igen och göra ett förmiddagsskift, men faktum är att jag ska sätta mig i en taxi och åka till flyget. Klockan 8 bär det av mot Peking, där siktet är inställt på mur, torg, stadion och marknad.

I övrigt är jag inne på sista månaden här i Korea. Tiden går fortare än nånsin, vilket väl nånstans är både skrämmande och inte. Att tiden går fort insåg jag också i igår när jag med viss skräck återigen satte mig hos frisören. Efter vissa svårigheter lyckades jag till och med få honom att "klippa ur" håret lite, så nu ser jag ganska normal ut igen. 

Största skillnaden mot hemma är att jag har någon form av "koreansk nacke", men eftersom jag inte har någon bakomspegel är det ju inget jag märker. Jag skulle inte ens behöva må dåligt av en liten flint med tanke på det föregående samt att temperaturen är ständigt över 20 grader.

Just presenterandet i sig har jag inga problem med. Jag tror till och med att jag är ganska bra på det. Däremot tar det en faslig tid att förbereda allt. Som jag nämt tidigare lägger ju koreanerna en extrem tid på att fixa till presentationer som skulle passa på vilken bolagsstämma som helst. Innehållet är något annat, och deras presentationer något helt annat.

Själv satt jag klistrad framför power point till klockan 02.15 imorse. Sen upp igen vid 07.30 och iväg till skolan. Nu är klockan snart 20.00 här och jag sitter med samma jobb. Som tur är så går det åtminstone framåt. Om exakt 24h ska jag åka till Koreanska varianten på Tesco (Home plus) och ta lite autentiska bilder av shopping inför vår presentation på torsdag morgon.

På fredag morgon slipper jag oroa mig för att behöva drabbas av sovmorgon. Jag ska åka till Peking över helgen och planet går allt för tidigt. Vi kommer vara äkta turister och att som enda mål ha att bocka av de olika obligatoriska målen därborta. Muren, förbjudna staden, stadion och någon marknad som jag inte kommer ihåg namnet på. Förutom det ska vi tydligen prova Pekinganka säger Patrik, men jag har redan börjat fundera på att testa kinesisk Mc Donalds som efterrätt eller hungerstoppare.

Anka föresten, vad säger du om det Warfvinge?

Sånt här ser man lite överallt i det här landet. När som helst kan man bli omsprungen av en grupp barfotalöpande koreaner i taekwondokläder. (om det nu stavas så)

Vi har insett att på berget bakom vårt hus bor det någon typ av högre makt. Som ni kan se har någon åkt upp med en typ av permobil, men helt uppenbart fått nya krafter och parkerat, för att sedan fortsätta till fots. Det är andra gången det händer.

Dock inställer sig visst tvivel gällande styrkan hos denna högre makt, då personen faktiskt låst fast fordonet med ett cykellås, utifall att det skulle behövas igen. 

En teori vi har är att detta är en plats liknande den i Lost, där John Locke plötsligt reser sig ur rullstolen för att därefter bli lite av en Robinson-Kent med potential att leva i 200 år. Eller ska vi börja tro på gudar?

Den här gången föreställer bilden dock inte mig själv, utan oidentifierat mongobarn som måste sovit över i vårt gemensamma utrymme. Han ser ganska trasig ut, på flera sätt. Kanske är det min okände lillebror, då jag tveklöst ser drag av mig själv i denne person?

De andra bilderna är från Building 63, stans högsta hus. Kanske inte någon av världens högsta byggnader direkt, men en gigant i jämförelse med övriga hus här. Gemensamt för alla vyer från ovanstående platser är att stan aldrig tar slut. Hur långt bort man än tittar är det stad, stad, stad. Det känns lite som att blicka ut över Karlstad/Skoghall från sodapannan på Skoghalls Bruk, fast ett par nummer större. En skillnad är dock att man ser längre från sodapannans tak eftersom luften är betydligt mindre infekterad av smog och annat.

Här i Korea har jag något helt annat att vakna och somna till. Han heter João och är den jag sedan tidigare beskrivit att jag delar toalett med. Jag vill genast påpeka att vi inte delar rum, som tur är skiljs vi åt av en vägg. Dock är denna av den tunnare sorten, med ljudproblem som följd. 

Problemet består av "The Shark". The Shark heter egentligen något annat, men det är så han pratar om henne, hans flickvän. Man får tydligen inte kalla henne så när hon hör, då blir hon sur och vresig. Grejen är att när vi ska sova har hon precis kommit hem från skolan i Portugal. Då pratar hon med João. När vi vaknar på morgonen ska hon precis gå och lägga sig, då pratar de också med varandra. Det slår aldrig fel. Och väckarklocka behöver jag inte heller, eftersom hon skickar sms till honom när han ska ringa upp... Jag klagar inte, och jag är glad att jag slipper lyssna! (eftersom jag inte förstår)

Min rutin när det är sovdags innehåller normalt sett några låtar i min iPod. Sällan blir det många låtar, men åtminstone några. Just nu spelas allt från Håkan Hellström (som alltid) och Lasse Lindh, till U2 och Kings of Leon. Igår hann jag komma ungefär 1 minut in i "Closer" av senast nämnda band. Sen tyst. På gränsen till halvsovande inser jag ändå snabbt att vi har att göra med ett urladdat batteri.

Kriser är dock till för att lösas så jag sträcker mig helt enkelt efter min andra iPod. Jo självklart vill man ju hänga med lite i svängarna och då behöver man ha två. Det är lätt, och förargligt, att hamna i den teknologiska utvecklingens bakvatten. 

Tyvärr så finns inte riktigt samma musikutbud i iPod nr 2. Några, som t.ex. U2 och Håkan Hellström har dock hängt med över gränserna. Men det skulle åtminstone duga för kvällen. Vad händer då? Jo, som om jag inte haft nog med problem innan så visar det sig att den här också är urladdad! Ve och fasa. Snart går det upp ett ljus för mig att jag till och med kommer ihåg när det tog slut.

Vad lär vi oss då av detta? Att man alltid ska ladda sin iPod? Nej, så enkelt är det faktiskt inte. Det första vi ska lära oss är att även helt nya datorer som Dell E4300 kan levereras med endast 1 usb kontakt, trots att det är en av de bästa bärbara pengar kan köpa. Det andra vi ska lära oss är att om man köper en usb-hub så ska man se till att den kan leverera nog med ström/spänning för att driva en extern hårddisk utan att använda två portar. Följden blir då nämligen att mus och extern hårddisk upptar alla usb-portar och därmed lämnar iPods utanför!

Senaste 3 veckorna har det gått så långt att jag och Patrik faktiskt börjat laga mat på egen hand. Den rätt vi lagat, i 100% av de ca 8 fallen, är spaghetti med pastasås. Vid lite lyxigare tillfällen adderas riven parmesan, givetvis på burk. Genom att vi tvingas koka pastan så har vi behövt stifta närmare bekantskap med gasspisen. Den ser lite ut som ett tortyrredskap med sina kraftiga gjutjärnsdelar på toppen, men om man använder den varsamt så fungerar den faktiskt riktigt bra.

Om en spis med "vanliga" plattor är en oljetanker och att ändra temperatur är som att gira (hade tänkt skriva svänga men då hade jag säkert fått kommentarer från båtfaschister), så kan vi väl säga att gasspisen är lite mer som en jetski. Ganska lättkörd om man vet hur man ska stå. Så långt allt gott, ända till idag. Lite förvirrad och uttorkad (vattnet har varit avstängt idag) skulle jag koka min vanliga pasta. Bristen på vilja att diska fick mig att välja en väldigt liten gryta, med följden att spaghettin stack ut ca 10 cm utanför kanten. Eftersom grytan dessutom är låg så stack de ut med en vinkel på ungefär 10 grader. 

Gissa om jag blev förvånad när halva spaghettin var grillad...inte hade jag tänkt på att lågorna stack ut på sidan av grytan. Knaprig men välkokt spaghetti låter annars som en omöjlig kombination, men inte med gasspis. Tyvärr har jag ingen bild på eländet då jag åt upp allt ändå.

Som moteld plockade jag fram min kamera och fotade tillbaka. Det framgår inte av bilden, men ca 30 barn bokstavligen kastade sig bort för att slippa komma med på bild. Några stannade dock, och till och med vinkade.

Vad som är intressant är att här uppfostras vissa barn för att kunna komma in på den här skolan redan från när de är ganska små. Nästa vecka på tisdag är det en nationell helgdag kallad "barnens dag" (fritt översatt) och då kommer många familjer ta med sina 5-15 åringar hit och klä dem i examensdräkter som KUBS tillhandahåller. Därefter tar de bilder och berättar för barnen hur duktiga de måste vara i skolan för att en gång få ha på sig en sån dräkt på riktigt. Vi pratar alltså här om barn som i vissa fall precis börjat skolan, apropå att få låta barn vara barn. Men det ska tydligen börjas i tid.

I veckan gjorde jag en liten kalkyl av hur många dagar som gått och hur många som är kvar. 67/50, där sen senare står för antalet dagar kvar. Tiden går fort, det kan man lugnt säga. Nästa vecka får jag besök från mina föräldrar. När de åker hem är det mindre än 40 dagar kvar till hemresa. Jag skulle ljuga om jag sa att jag hade hemlängtan, trots allt skiljer inte så mycket mot när jag bor i Stockholm. Då, precis som nu, sker den mesta kommunikationen med Karlstad via internet.

Det jag saknar mest är materiella ting, främst de man kan äta. En svensk fläskfilé i all ära, men jag tror faktiskt jag saknar Marabou mer än så. Hushållsost kommer också ganska högt på en lista som toppas av en påse smågodis dominerad av cocostoppar. Så enkel är jag. Jag hade ljugit om jag sa att jag saknade svensk kultur, Mona Sahlin eller jantelagen.

I skrivande stund är klockan 19 ungefär och det är lite av helgkänsla här. Inga föreläsningar på fredagar. Smolk i bägaren är dock det faktum att ett antal rapporter och presentationer ligger i pipline och att jag inte riktigt känner att vi har fullt grepp om allt. Han som satt i badkaret med samma magproblem som mig sa nåt bra, som dock inte lämpar sig i tryck. I Värmland säger vi mest "Det ordner sig och ordner det sig inte så kvitter de".

När jag ringde till Lufthansa och frågade "Vad kostar det att checka in en extra väska?" fick jag till svar "Det kostar 30 Euro per kilo." När jag försökte förklara att "Jag menar alltså en hel väska till!" sa hon lugnt att "Det går inte, du får betala per kilo." Så kan det gå!